painted Vospominanie o Kavkaze in 1838   Related Paintings of Mikhail Yurievich Lermontov :. | Portrait of the Princess Albert de Broglie | The Marriage of St Catherine r | The annunciation with Two Saints | At the Entrance to the Temple Mount, Jerusalem | Moses before the Burning Bush dg |
Related Artists:
Leonhard Beck
German Northern Renaissance Painter, ca.1480-1542, Illuminator, painter, draughtsman and woodcutter, son of Georg Beck. He first appears as an illuminator and collaborator with his father in two Psalters for the Augsburg monastery of SS Ulrich and Afra in 1495, producing 35 coloured initial letters for each of them (Augsburg, Staats- & Stadtbib., Cod. 49a). These are vigorously coloured but fairly uniform in character, with small, lively biblical scenes excellently adapted to the letters. Red, green and blue predominate; ochre tones provide a link with the gold ground. The initial letter X is composed of splendidly curled, entwining foliage with birds and half-figures of prophets; the Virgin, Joseph, the Christ Child in the manger and the choir of angels are each enclosed in one of its sectors. The figures are presented in a light, easy manner; the draughtsmanship avoids unnecessary detail.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Tilly Kettle
(1735-1786) was a portrait painter and the first English painter to work in India. He was born in London, the son of a coach painter, in a family that had been members of the Brewers' Company of freemen for five generations. He studied drawing with William Shipley in the Strand and first entered professional portraiture in the 1750s. Kettle's first series of portraits appeared in the 1760s. His first surviving painting is a self-portrait from 1760, with his first exhibit at the Society of Artists in 1761. In 1762, he worked at restoring Robert Streater's ceiling fresco in the Sheldonian Theatre, Oxford, and painted Francis Yarborough, a doctor of Brasenose College, Oxford in 1763. He painted many members of the family of William Legge, 2nd Earl of Dartmouth. In 1764-5, he was active in London and continued exhibiting at the Society of Artists. In 1768, Kettle sailed to India with the British East India Company, landing at Madras (now Chennai), where he remained for two years. There, he painted Lord Pigot and Muhammad Ali Kahn twice (once alone and once with five of his sons). He also painted non-portraits, including Dancing Girls (Blacks) in 1772 and a suttee scene in 1776 entitled, The ceremony of a gentoo woman taking leave of her relations and distributing her jewels prior to ascending the funeral pyre of her deceased husband. In 1770 Kettle painted a half-length portrait of 'Sir' Levett Hanson, a peripatetic writer on European knighthood and chivalry originally from Yorkshire. (The portrait is now in the collection of the Bury St Edmunds Manor House Museum.) Kettle moved on to Calcutta (now Kolkata) in 1771 and painted Shuja ud-Daula and Dancing-Girl Holding the Stem of a Hookah. In 1775,he painted George Bogle, Warren Hastings' emissary to Tibet, in Tibetan dress, presenting a ceremonial white scarf to Lobsang Yeshe the 5th Panchen Lama.He also took an Indian mistress and had two daughters by her.